Anneli & Fredrik
10 juni 2006
[Historia] [Legender] [Föremål] [Byggnader]
Någonstans i parken kring Rockelstad finns en vinskatt begravd. Hovintendent Carl Sylvan gjorde sig en förmögenhet under högkonjunkturen och lät 1889 bygga tornen på Rockelstad. Han samlade också på sig en välförsedd vinkällare. När han sedan gjorde konkurs beslöt han att i hemlighet gräva ner det hellre än att lämna det till sina fordringsägare. Han flydde sedan till New York och arbetade sig så småningom upp till att bli en välbeställd hotellägare i Chicago. Han for på sin ålderdom tillbaka till Sverige och betalade tillbaka sina skulder. Han ska ha avslöjat vinskattens gömställe för Eric von Rosens arrendator, som träffade Sylvan 1912 i New York efter att ha varit med bland de överlevande från Titanic. Var vinet grävdes ner vet numera ingen.
David Stuart, som år 1642 lät bygga den herrgårdsbyggnad som utgör mittkroppen i det nuvarande slottet, var gift två gånger. Hans första fru hette Anna Kruse till Älghammar, hans andra Brita Liljeram till Långbro. Genom århundradena har många sett dem gå igen. De är klädda i fotsida, svarta klänningar med spetskragar och ska enligt sägnen aldrig ha träffat varandra i livet. Därför har de mycket att tala om, särskilt som de varit gifta med samma man. Oftast skrider de sakta fram över gårdsplanen, viskandes och arm i arm, eller så sitter de i en fönstersmyg i gästrumsflygeln där de syns som skuggor mot skymningsljuset. Damerna Stuart är dock harmlösa spöken som oftast håller sig undan. Om de märker att någon ser dem försvinner de bara. Det vanligaste är att besökare hör dem smyga omkring i gästrumsflygelns övervåning. Ofta frågar nattgästerna på morgonen vem som varit på övervåningen, när den med säkerhet varit obebodd. Kanske finns det dock fler spöken i flygeln än Damerna Stuart för på senare tid har flera beökare sett vålnaden av en ung flicka och andra oförklarliga ting.
Den svenska nationalskalden Verner von Heidenstam bodde en längre tid på Rockelstad år 1899 när han sökte inspiration vid skrivandet av boken Karolinerna (avsnitten om Turkiet och Karl XII skrevs på Rockelstad). Han satt i Turkiska rummet och skrev frenetiskt i flera dagar, för att sedan utmattad en stund sitta och begrunda sitt verk, vars manuskript låg utströdda framför honom. Efter en stund vaknade han till av ett märkligt ljud, ett metalliskt ringande som kom emot honom. Dörren öppnades och Karl XIIs vålnad skred in i rummet. Det var hans silversporrar som gjort det ringande ljudet när de slog mot golvet. Konungen ställde sig i rummets mitt och stirrade på den skräckslagne Heidenstam. Han lyfte armen och pekade mot himlen med sin dragna sabel och sade: "Gud dömer mig!". Spöket berättade att han bad en bön den sista natten han levde. Han skall också ha talat om för Heidenstam vilka fel denne gjort i boken. Sedan försvann spöket. Heidenstam visste inte vilken bön som konungen hade menat men slog på måfå upp en bok som låg framför honom. Det visade sig vara en bönebok från 1700-talet och där fanns en bön som en karolin hade upptecknat natten innan konungens död i Fredrikshald. Det var Karl XIIs egen bön!
Heidenstam hade också tid att notera en del märkvärdigheter i konungens uniform, den enkelt blå som Karl hade komponerat själv. Bland annat hade spöket på sig vita älgskinnshandskar - armledshöga kraghandskar. Detta var förbryllande eftersom historikerna ansåg att kungen använde gula handskar. Heidenstam valde ändå att tro på spöket och skrev i sin bok att konungen använde vita älgskinnshandskar. Etablissemanget fördömde den uppenbara historieförfalskningen. Upprättelsen kom då Karl XIIs grav i Storkyrkan så småningom öppnades. Då kunde alla konstatera att det kungliga spöket på Rockelstad haft rätt, handskarna var verkligen vita. Om detta berättade Heidenstam i en novell.
Det är tradition bland gårdarna att ha vårdträd och på Rockelstad står vid slottets östra sida den jättelika asken Yggdrasil. Namnet har lånats från vikingarnas mytologi där Yggdrasil var världsträdet som bar upp universum och vid vars rot nornorna vävde människornas livsöden. Trädet är omkring ett tusen år gammalt och kan alltså ha varit ett sly redan på vikingatiden. Det mäter nästan sju meter i omkrets i brösthöjd och har tre kronor idag. På 1920-talen hade asken fyra väldiga kronor och vid en mätning befanns trädet vara det till volymen största i norra Europa. Familjen von Rosen samlades varje år på nyårsaftonen runt trädet, där man drack mjöd ur ett medeltida silverbeslaget dryckeshorn (Bragehornet). Sedan beseglade man de löften var och en avgett med att hälla ut det kvarvarande mjödet på trädets rot. På så vis blev trädet magiskt. Samma natt som Eric von Rosen dog slog en blixt ned och halverade trädet så att två av kronorna föll ned. När sedan grevinnan Mary gick bort kom en storm som återigen halverade trädet och endast en krona återstod. Asken är fortfarande livskraftig och nu har två nya kronor spirat på det uråldriga trädet. Bragehornet var en antik raritet, troligen från 1100-talet. Troligen var det detta horn som såldes på auktion i London och blev den dyraste antikvitet som sålts genom tiderna.
Eric von Rosen hade en tam björn, en rysk slagbjörn som han tagit med hem efter en resa i finska Karelen. Av misstag hade han dödat en björnhona med ungar och ungarna tog han med till Sverige. Mischa blev tam, fick springa runt fritt på ägorna och sov så länge Eric fortfarande var ungkarl vid fotändan av hans säng. Björnen hade en utpräglad personlighet och bestämde sig snabbt om han skulle gilla eller ogilla Erics många besökare. Trädgårdsarkitekten Rudolf Abelin tillhörde dem som Mischa instinktivt ogillade. När arkitekten var i parken och markerade ut planteringar med stolpar och band smög björnen efter. När Abelin flyttade till en annan del av parken rev björnen upp pinnarna och krafsade ihop dem i en hög. Abelin märkte ingenting, utan först när han bett greven komma ut och bese arbetet upptäcktes sabotaget. Den märkliga björnen fick dock ett sorgligt slut, han fick avlivas sedan han attackerat den dräng som försökt hindra honom att gräva i ett kadaver. Eric ville dock hedra sin kamrat och lät kasta upp ett röse över björnen. Den lilla kullen som kallas Mischas grav ligger strax väster om gästrumsflygeln (västra flygeln).
I slottets förmak finns ett antal porträtt på medlemmar i det nuvarande godsägarparets släkter. Bland dessa finns en herre med vit peruk och röd gustaviansk livré. Han hette Ristell och var god vän till Gustav III och dessutom musikalisk. Kungen lät ofta Ristell renskriva och sätta not till sina försök till skådespel och operetter. När så Gustav lät bygga den Kungliga Dramatiska Teatern blev han dess förste föreståndare. Men Ristell hade ett problem. Han bodde nämligen på gården Vängsjöberg, i Gottröra socken utanför Uppsala. Därifrån var det långt till Operan i Stockholm så Ristell beslöt att ordna snabbare transport till staden. Framför sin landå lät han spänna älgar, som var snabbare och uthålligare än hästar, och som dessutom blev ett ståtligt ekipage som inte lite imponerade på societeten när han dundrade fram på Stockholms gator. Även den teatraliske Gustav blev avundsjuk så han gav i uppdrag åt Ristell att föda upp älgar på Vängsjöberg till ett kungligt regemente med älgar. Under ett antal år fram till konungens död kunde Stockholm stoltsera med sitt nobla älgkavalleri. Djuren blev avhållna vänner som begravdes på en särskild älgkyrkogård på Vängsjöberg. Skottet på operan tog dock inte bara livet av kungen utan Ristell och älgarna hamnade i onåd. Älgstuteriet lades ned och Ristell kastades i fängelse, där han satt till sin död. Det enda som nu minner om den lustiga episoden är de namnprydda gravstenarna på den nu igenvuxna älgkyrkogården.
Under sina vådliga äventyr i Afrika fick Eric von Rosen tag på en mängd föremål från de primitiva stammar han mötte. Många av föremålen hamnade på Rockelstad, där den övre hallen tjänade som etnografiskt museum. Vissa av föremålen var skräckinjagande, hemska masker, dödskallar och annat. Den magiska trumman kom från en pygméstam i centralafrika. Den består av en liten trumma på en pinne, med två bollar fästade i snören som slår mot trumman när pinnen snurras. Dessa bollar är gjorda av krympta människohuvuden, med hår och allt, som stoppats upp. De två huvudena sägs vara från ett älskande par från varsin stam som ljutit döden för sin kärlek. Trumman användes av stammens shaman för att kalla på förfädernas andar. Självklart kunde ett sådan magiskt föremål inte finna vila upphängd på en spik i Sverige. Den gav ifrån sig ett hemskt klagande ljud på nätterna som skrämde slag på många gäster. Numera finns den på Etnografiska Museet i Stockholm och den sägs spöka fortfarande.
